Ulrika Lorentzis blogg

Jenny Maria Nilsson tycker att jag granskar mig själv med den manligt ifrågasättande blicken i recensionen Ljumt om genus i Helsingfors Dagblad HD 29 december 2008.

“Det sympatiska med Lorentzis bok är känslan av rapport,
sammansättningen, de många rösterna och olika perspektiven. Men hon
sviker läsaren, vad är hennes credo? Hon pekar på befintliga normer men
ryggar inför frågans dignitet och tar ingenting till kokpunkten – det
blir ljumt.”

Nilsson tycker att det är klaustrofobiskt att läsa om föräldrar som medvetet väljer bort möjligheten för barnen att ta reda på sitt biologiska ursprung och att kvinnors “rätt till makt över graviditet och barnafödande är den mest konkret angelägna
frågan för allas vår framtid – och fortfarande den mest försummade”.

Vi får också veta att Nilssons mormor födde nio barn, hennes mamma tre
och att hon själv träffade en snygg kille och blev med barn tidigt. Nog för att några av mina släktingars graviditeter finns med i boken men är det rimligt att så många recensenter ägnar stor del av recensionerna till sina egna och släktingars barnafödande?

Annika Marusarz har skrivit en bloggkommentar om Något bara kvinnor kan på nätcommunityn Maria Nova.

Andreas Ekström rekommenderar boken på sin blogg (fast han hade glömt att han själv var intervjuad i den).

I sitt jultal 2008 sa Påven Benedictus XVI: Det är nödvändigt med en ekologi
för människan, förstådd på rätt sätt.
För att förklara på vilket sätt det ska förstås sa han att människan måste vara mänsklig som man och kvinna. Han fortsätter ungefär så här: “Sådant som ofta uttrycks med termen genus leder till den definitiva
frigörelsen av människan från det skapade och skaparen.”
Enligt påven är det katolska kyrkans ansvar att skydda skaparens skapelse
från denna frigörelse, bland annat genom att kämpa för att äktenskapet
ska vara reserverat för kvinna och man.
Allt låter häftigare på italienska men tyvärr accepterar inte den här bloggsidan utländska citat (konstigt). Den som vill läsa hela talet på italienska kan gå in här.

Journalistförbundets tidning Journalisten nr 25 2008 recenserades min bok, med korrekt titel och allt. Recensenten menade att boken sticker ut i floran av inte mindre än 40 gravidböcker som finns att köpa i bokhandeln just nu.
“Mycket har sagts förr, men intervjuerna med bland andra Tiina Rosenberg och Ebba Witt-Brattström är personliga och roliga att läsa. Jag tycker också om Lorentzis läsning av en samling romaner på temat graviditet, och hennes ton känns klok och alldeles lagom polemisk.”

DN:s recensent Kajsa Ekis Ekman, i recensionen “Öppet samtal om graviditet” 10 december 2008, lyckades däremot inte lista ut vad boken heter. Jag har svårt att tro att hon kan ha läst mer än första fjärdedelen och på sin höjd bläddrat igenom resten. Att en utvikning i början av andra kapitlet blir utsedd till bokens huvudsakliga slutsats tyder på att Ekis Ekman antingen är ohederlig, lat eller helt enkelt dum i huvudet.

I krönikan “Ohälsosamt?” reagerar Ann Heberlein på min bok Något bara kvinnor kan. Hon ser flera problem, i synnerhet det maniska ifrågasättandet av normer, fast egentligen inte alls ifrågasättande utan redovisande av normer.
“Det är en märklig bok, ett mischmasch av genusteori, några delar queer, en dos
svårsmält essentialism, gudinnekult, omsorgsetik, arbetarromantik à la Moa
Martinsson och mitt i denna surdeg ett antal offentliga utredningar och
budgetpropositioner. Det hela landar i, gissa vad, ett pläderande för delad
föräldraförsäkring. Något förvånande för den som tar bokens tema på allvar,
alltså graviditet och de normer som omgärdar graviditet, mindre förvånande
för den som läst Lorentzi tidigare. Det är det här hon vill och kan. Detta
är Lösningen: Delad föräldraförsäkring.

Själv tror jag inte på tvång. Jag tror på goda argument, men i brist på sådana
förstår jag att man tar till tvång.”

Heberlein och jag är ense om att det behövs normer och att normen att föräldrar ska ta hand om sina barn är en bra norm. Problemet att den normen inte gäller alla föräldrar i lika hög grad idag. Ett sätt att förstärka den normen är att genast sluta tala om minskad möjlighet att överlåta föräldradagar som tvång. Föräldrapenningen är ett erbjudande från staten. Det finns inget tvång i den men erbjudandet är så bra att det inte går att tacka nej till. Det tvång som finns här är just att någon måste vara med barnet. Staten skulle kunna hjälpa föräldrarna att fördela det tvånget mer jämställt genom att knyta fler dagar till varje förälder.
Delad föräldraförsäkring är inte hela lösningen men det är en av de få politiska åtgärder som står till buds. Den måste kombineras med omfattande opinionsbildning och nya sätt att tänka kring det beroende som barn har av sina föräldrar – och det ansvar som ligger i att vara förälder. Med lite tur kanske Ann Heberlein kan bidra med det.