Jenny Maria Nilsson tycker att jag granskar mig själv med den manligt ifrågasättande blicken i recensionen Ljumt om genus i Helsingfors Dagblad HD 29 december 2008.
“Det sympatiska med Lorentzis bok är känslan av rapport,
sammansättningen, de många rösterna och olika perspektiven. Men hon
sviker läsaren, vad är hennes credo? Hon pekar på befintliga normer men
ryggar inför frågans dignitet och tar ingenting till kokpunkten – det
blir ljumt.”
Nilsson tycker att det är klaustrofobiskt att läsa om föräldrar som medvetet väljer bort möjligheten för barnen att ta reda på sitt biologiska ursprung och att kvinnors “rätt till makt över graviditet och barnafödande är den mest konkret angelägna
frågan för allas vår framtid – och fortfarande den mest försummade”.
Vi får också veta att Nilssons mormor födde nio barn, hennes mamma tre
och att hon själv träffade en snygg kille och blev med barn tidigt. Nog för att några av mina släktingars graviditeter finns med i boken men är det rimligt att så många recensenter ägnar stor del av recensionerna till sina egna och släktingars barnafödande?